Kluven
Island. Den lilla ön med den underbara naturen mitt i ishavet. Ön som jag alltid velat åka till och som har fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta men som ändå förknippas med fruktansvärda handlingar och väcker tankar hos mig som jag önskar att jag kunde slippa. Elaka tankar. Tankar som får mig att tycka mindre om mig själv för att jag har dem. Bissart hur något någon annan gjort för så länge sedan kan få mig att ifrågasätta den jag trodde att jag var.
Busy seizing
Löven börjar skifta i gult och rött igen och hösten är här på allvar. Väljer i år bort dåligt hösthumör och dåligt samvete över att inte få tillräckligt uträttat på grund av solbrist och orkeslöshet. Väljer istället mysiga kvällar i soffan med en kopp te under en filt, lägenhetsrenovering och kvalitetstid med dem jag älskar. Det behöver inte vara svårare än så. Jag gör det val som gör mig lycklig.
Kärlek
Glöm överdådiga gester och dyra presenter. Det är känslan och inte prislappen som spelar roll. Det är de små gesterna i vardagen som gör skillnad. Det man inte förväntar sig. Det lilla. Det enkla. Det är kärlek. För mig.En hand i min, en puss i nacken, en lätt beröring, en blick, några få ömma ord, en post-it lapp på kylskåpet, att få somna och vakna tätt intill varandra, att bli sams, att förlåta, att utvecklas, att upptäcka, att känna, att uppmuntra och att finnas där. Det är kärlek. För mig.
The way we see the world
Orden finns där för att varje dag påminna mig om att det är såhär jag vill leva mitt liv. När det känns jobbigt finns de där för att påminna mig om att fokusera på det positiva i livet istället för det negativa. Jag tror att det är ett val att vara lycklig. Jag tror att man kan styra sina tankar och känslor och välja att vara lycklig. Allt man behöver är träning och en påminnelse då och då.
22 december - första dagen i vårt nya liv
Igår var ännu en vanlig dag på kontoret framför datorn. Jag tog den vanliga vägen hem. Landsvägen i ett par kilometer, höger i rondellen, några minuter på motorvägen, sjukhusavfarten, över viadukten, vänster i nästa rondell och sedan några svängar inne vid arenan. Jag tog den vanliga promenaden med Doris. Jag tittade på träningen på konstgräsplanen. Funderade över hur livet kommer se ut utan fotboll i det. Jag stod stilla och tittade på bilarna innan jag kunde korsa vägen och funderade över hur många gånger jag har stått här förut. Jag tittade på de gulnande höstlöven och undrade när det kommer bli dags att plocka fram tjockjackan det här året. Jag låste upp dörren hemma och försökte i huvudet räkna ut hur många gånger jag tagit samma trappor de fyra våningarna upp till lägenheten.Jag har tänkt samma tankar hundratals gånger. Tänkt på hur jag står och stampar på samma ställe. I de där förbannade trapporna. Tänkt att nu måste det snart vara dags för en förändring. Tänkt att jag inte klarar tristessen åtta till fem varje dag längre. Tänkt att jag inte klarar att vänta på framtiden länge till. Men snart händer det. Äntligen. Snart är det december. Ett nytt kapitel börjar. Början på vårt fortsatta liv tillsammans. Vi är på väg härifrån.
Värme
Jag minns den underbara känslan av lugn som vilade över oss när vi låg där i gräset på Heimakletturs topp. Bekymmersfria. Totalt avslappnade. Solens värmande strålar, kärlek och en utsikt som sträckte sig ända till Vatnajökulls glaciär långt bort i fjärran. Så fridfullt.
Grunden
När det stormar så gäller det att man har rötterna väl förankrade i marken. Vad enkelt det är egentligen om man går tillbaka till grunderna i ett förhållande.Tillit. Ärlighet. Förståelse. Kärlek.
Att välja lyckan
En känsla av frustration. Det är mycket nu och det påverkar oss båda. Ibland behövs det så otroligt lite för att det ska bli fel. Känslan av besvikelse över att vi hamnar i de här situationerna helt i onödan vägrar att till fullu släppa taget om mig. Besviken på mig. Besviken på dig. Besviken på oss.Men jag vet att den dåliga känslan aldrig kan överleva vår kärlek. Det som är dåligt nu är dåligt enbart nu. Det som är bra nu är för alltid bra. Jag gör det valet. Vi gör det valet.
Frihet
Fem dagars jobb för två dagar av frihet. 46 veckors jobb för 6 veckors frihet. Nästan nio tiondelar av livet instängd på ett kontor. Att få upptäcka. Att få njuta av naturens skönhet. Att få testa sin kropps begränsningar. Att få vara fri och ta dagen som den kommer. Det är det som gör livet värt att leva. För mig. Vad är det vi sysslar med egentligen?
Som bitar i ett pussel
Det är en så otroligt skön känsla när allt man har gått och funderat på och oroat sig över löser sig. Klumpen i magen försvinner och man inser att man hade kunnat bespara sig själv åtskilliga timmar av funderande och oroande. Jag är bra på att fundera. Jag kan vända och vrida på saker och ting i evigheter och spela upp alla möjliga tänkbara scenarion i tankarna. Jag tolkar händelser och uttalanden. Jag tolkar kroppspråk och formuleringar. Jag går igenom exakt vad jag ska säga och göra för att lösa ett problem. Och jag inbillar mig saker.Jag önskar att jag hade haft tillräcklig tillit till min förmåga att ta kloka och välgenomtänkta beslut för att slippa gå och fundera. För den förmågan har jag. Jag är om jag får säga det själv otroligt duktig på att ta tag i problem istället för att stoppa huvudet i sanden. På ett eller annat sätt löser jag allt. Vi löser allt.
Bitar börjar falla på plats. Vårt nya liv börjar ta form.
Envirosheila
Miljömupp. Hundägare. Sambo. Skåning. Drömmer om ett jobb som resefotograf. Följer för många TV-serier. Sjukhussåpafantast. Älskar att åka skidor. Kakmonster. Genusintresserad. Rättfram. Sopsorteringsnazist. Ohetero. Musikälskare. Soldyrkare. Djurälskare. Resefantast. Älskar hårdrock men avskyr techno, dance och trance. Ärlig. Glassälskare. Kärlekskrank. Canonägare. Naturälskare. Semivegetarian. Thai- och sushiälskare. Envis. Rökfri. Ipadberoende.