Unbearable Lightness
168 centimeter och 37 kilogram!Så lite vägde Portia de Rossi när hon var som magrast. Jag tittar på bilderna i hennes självbiografi, tar in hennes skelettliknande skepnad och det gör ont i mig. Jag läser hennes innersta tankar. Hennes självhat och förvrängda självbild. Tårarna väller upp inom mig. Och jag försöker förstå. Försöker förstå hur det kan gå så långt. Försöker förstå hur en så vacker kvinna kan hata sig själv och sin egen kropp så till den milda grad att hon knappt kan förmå sig själv att sova på nätterna av rädsla för att hon inte ska bränna tillräckligt med kalorier när kroppen går ner i viloläge. Försöker förstå hur hon inte kan se den kvinnokropp alla vi andra ser. Och avundas. Den kvinnokropp många av oss önskar att vi hade.
Och jag tror att jag förstår. Jag inser att jag själv är en del av problemet. I en optimal värld hade jag inte sett en vacker kvinna. Jag hade sett en kvinna. Eller ännu bättre en människa. En talangfull och framgångsrik människa. Möjligen en människa med anletsdrag som av någon anledning attraherar mig. Istället föringar jag (och större delen av världen i övrigt) henne till att vara enbart sitt utseende. Vacker. Inget mer.
Med den insikten är det inte längre speciellt svårt att förstå. Hur hade du hanterat att din ENDA egenskap ständigt bedömdes, analyserades och kritiserades världen över?
Framtiden
Mycket förändringar just nu och det får mig att fundera över framtiden. En framtid, som jag oavsett hur mycket jag funderar, inte kan se... ska jag vara ärlig så vet jag nog inte ens hur jag vill se den...
I mitt huvud ser det ut som en skog med ett virrvarr av stigar att välja mellan. Vissa stigar löper parallellt utan att någonsin mötas och det är därför en omöjlighet att vandra dem båda. Jag kan se den andra stigen och människorna som valt den och jag kan till och med avundas dem deras val. Men jag kan aldrig vända om på den stig jag befinner mig och ta mig dit. Vissa stigar korsar varandra och det är lätt att välja efter humör och känsla när man kommer till korsningen. Vissa stigar leder tillbaka till samma korsning och jag får chans att återigen göra samma val medan andra stigar leder till en ny korsning med nya val. Skogen vimlar av stigar att det är i princip omöjligt att hitta tillbaka till utgångsstigen då man gjort ett antal val och vikt av från den några gånger.
Så hur gör man då när man står vid en korsning utan att veta vart stigarna leder? Hur tar man redan i förväg reda på vad ens val kommer att utesluta i framtiden?
Bekymmerslös
Ett lugn har sänkt sig över mig. Höstlunket har infunnit sig och jag njuter av att bara få vara och få älska. Att få vänta ut tiden. De flesta av mina frågor har fått svar och majoriteten av pusselbitarna har fallit på plats. Vi har en jobbig månad framför oss men det bekymrar mig inte speciellt mycket. Eventuella problem löser vi på vägen och jag är säker på att allt kommer att sluta underbarare än vi någonsin kunnat hoppas! Och jag finns här för dig hela vägen. Alltid.Ohetero
Alltid detta ständiga behov av att sätta människor i fack på grund av vem de älskar. Fack baserade helt och hållet på detaljer i deras privatliv som ingen egentligen har med att göra. Som om ett eller några få ord skulle kunna beskriva ett helt komplicerat väsen. Som om ett eller några få ord som det heteronormativa samhället valt skulle göra att de utrett, genomskådat och förstått sig på dig.Ohetero.
Ett mer exakt fack än så kan jag inte ge er. Och jag ser inte det som ett problem. Det fungerar alldeles utmärkt för mig. Jag vet nämligen inte vad jag är. Och det kvittar!
Vad jag däremot vet är att detta simpla lilla ord innebär att jag blir kär på ett lite annorlunda sätt än majoriteten av världens befolkning. Det innebär även att jag helt utan giltig anledning blir hatad av delar av denna befolkning och att jag inte har samma rättigheter som resten av världen. Och det innebär att jag jämt och ständigt måste komma ut till människor som något annat, därför att de tar för givet att jag är som dem. Att inte stå för den jag är och därmed kunna vara mig själv är inte ett alternativ. Men det är tröttsamt gott folk. Jävligt tröttsamt!
Det stora blå
Spänningen man känner när man står där och spanar ut över den böljande vattenytan är helt obeskrivlig. Det är något lite extra fascinerande med havet och dess invånare. Något spännande och okänt som man till fullo aldrig kommer att få ta del av. Man spanar så frenetiskt att man glömmer blinka och det börjar svida i ögonen. Så ser man de grå, slimmande kropparna med det karakteristiska vattenmolnet. Barnen som är med på valsafarin springer från reling till reling och pekar upphetsat ut över den gråblå ytan. Och helt ärligt är det precis så man känner sig. Som ett litet barn som inte vill missa en sekund av det som pågår där ute. Men så försvinner de ned under ytan igen och hela proceduren börjar om från början.
What really matters
Du ärtjock. fet. smal. ful. snygg. kort. lång. finnig. äcklig. vacker. överviktig. underviktig. kraftig. mager. blek. otränad. vältränad. sexig. ovårdad. moderiktig. fult klädd. butch. manhaftig. kvinnlig. manlig.
FANTASTISK!
Varför känner vi ett sådant behov av att kommentera andra människors utseende? Vad gott kan komma ur det egentligen? En negativ kommentar trycker ned och en positiv kommentar spär på uppfattningen att hela vårt värde sitter i det yttre. Är det inte bättre att istället kommentera människors egenskaper? För det är väl ändå det som verkligen spelar någon roll?
En dröm som gick i uppfyllelse
Vi vandrade i led på smala stigar uppför Rwenzoribergens sluttningar. Hjärtat bultade och ljudet av mina andetag ekade i huvudet på mig. Inte bara på grund av spänning utan även på grund av kroppens svårighet att få tillräckligt med syre på den höga höjden. Svetten rann längs ryggen trots att nästan ingen sol nådde ner genom taket av regnskogsvegetation. Jag iakttog med spänning våra beväpnade vakter efter en reaktion. Ingenting.
Men så plötsligt kom den. En utsträckt arm med ett finger. Den täta vegetationen framför oss rörde sig och jag kunde skymta deras svarta kroppar bland allt det gröna. Macheterna åkte fram och sakta men säkert började vakterna hugga oss genom den täta djungeln. Vi klättrade, kröp och snubblade fram så gott vi kunde och plötsligt var de bara där. Överallt omkring oss. Och de var många. I alla åldrar och storlekar. Med svarta och silvriga ryggar. Säkerhetsavståndet från briefingen var ett minne blott. Några av dem var så nära mig att allt jag hade behövt göra var att sträcka ut en hand för att röra vid dem... om jag bara hade fått...
Jag höll andan och jag förundrades över deras mänsklighet. Över deras rörelser. Över deras kloka ögon som studerade våra minsta rörelser som om de visste exakt vad vi tänkte, medan de lugnt satt där och tuggade på sina kvistar. En baby klättrade på sin mamma. En annan immiterade silverryggens minsta rörelse. En tredje var framme och ryckte i ett byxben.
Mötet varade bara i en timme men kommer för alltid att finnas kvar i mitt minne och i mitt hjärta. Rwanda och dess bergsgorillor är något av det vackraste jag sett!
The bucket list
| 1. Vandra Inkaleden (jul 2011) | 35. Ha sex på en strand | 68. Gå en kurs i webdesign |
| 2. Bestiga Mount Everest | 36. Se Casablanca | 69. Besöka en prideparad utomlands |
| 3. Se en vild bergsgorilla (dec 2010) | 37. Se Citizen Kane | 70. Spela poker i Las Vegas |
| 4. Sova i en regnskog (aug 2011) | 38. Se Gudfadern | 71. Tjäna pengar på ett foto jag tagit |
| 5. Bo utomlands igen | 39. Läsa Alkemisten | 72. Åka till Hawaii |
| 6. Se en vild flodhäst (dec 2010) | 40. Besöka alla världens kontinenter | 73. Se en vild tiger |
| 7. Se en vild jättepanda | 41. Ta dykcertifikat (jul 2013) | 74. Skaffa mig en big-ass tatuering |
| 8. Åka till Japan | 42. Åka till Galapagosöarna |
75. Snorkla med valhajar
|
| 9. Bestiga Mount Fuji | 43. Åka till Antarktis | 76. |
| 10. Vandra på Kinesiska muren | 44. Dyka med hajar | 77. |
| 11. Se Amkor Wat | 45. Isklättra | 78. |
| 12. Jobba på ranch i USA | 46. Gå en kurs i bildbehandling (2011) | 79. |
| 13. Vandra i Yellowstone | 47. Lära mig en kampsport | 80. |
| 14. Se en vild jaguar | 48. Simma med delfiner | 81. |
| 15. Springa en mil | 49. Testa canyoning igen | 82. |
| 16. Göra 50 armhävningar i rad | 50. Lära mig isländska | 83. |
| 17. Träna upp en lydnadschampion | 51. Se Machu Picchu (jul 2011) | 84. |
| 18. Träna upp en agilitychampion | 52. Se Chichen Itza | 85. |
| 19. Se en blåval | 53. Få pedikyr (dec 2013) | 86. |
| 20. Se pyramiderna i Egypten | 54. Cykla världens farligaste väg (aug 2011) | 87. |
| 21. Besöka konungarnas dal | 55. Fjällvandra i Norrland | 88. |
| 22. Återuppleva Australien | 56. Snorkla på Stora Barriärrevet igen | 89. |
| 23. Återuppleva Nya Zeeland | 57. Åka på valsafari (jun 2011) | 90. |
| 24. Uppleva norrsken | 58. Röra en orm | 91. |
| 25. Köpa en storpudel | 59. Besöka Stockholm Pride | 92. |
| 26. Köpa ett hus | 60. Vegetarian i minst 6 mån (maj 2013) | 93. |
| 27. Jobba som konsult | 61. Backpacka runt Storbritanien | 94. |
| 28. Få ett fotografi publicerat | 62. Läsa Bibeln | 95. |
| 29. Läsa Harry Potter böckerna | 63. Bli medlem i "the mile high club" | 96. |
| 30. Se Nightwish live (apr 2012) | 64. Lära mig spela gitarr | 97. |
| 31. Se Within Temptation live | 65. Ge blod | 98. |
| 32. Se Kamelot live | 66. Klättra över Sydney Harbour Bridge | 99. |
| 33. Kyssas passionerat i regnet | 67. Vandra i Alperna | 100. |
| 34. Gifta mig |
Villkorslös kärlek
Jag är tillbaka i soffan framför tvn med en valp sovandes på bröstet. Värmen från hennes kropp och ljudet av de korta, snusande andetagen fyller mig med så mycket kärlek att mitt bröst vill svämma över. Hon gnyr till men tystnar som fort jag smeker henne över den mjuka, svarta pälsen som fortfarande är så kort att den knappt hunnit bli lockig ännu. Jag fylls av en förundran över hur en främlings hjärtslag och tröstande hand kan ersätta den mamma och de syskon som hon ända fram tills för bara några timmar sedan tagit för givna.
Hon slickar min hand när jag ger henne en lätt puss på huvudet och bara sådär har en band som aldrig kommer att kunna brytas bildats mellan oss.
Skönhet
Blir så trött på all ytlighet som samhället överröser oss med. Vi får indirekt inpräntat i oss från det vi är små barn att vårt värde som människor sitter i det yttre och att vi för att passa in måste vara smala och vältränade med bländvita leenden och välrakade ben. Att vara en smart, välutbildad och empatisk människa kommer först på andra plats.Det vackraste för mig är att få vakna bredvid den jag älskar. Jag vill titta in i hennes underbara ögon innan hon sminkat sig. Jag vill känna hennes ben mot mina innan hon rakat dem. Jag vill känna hennes kropp mot min innan hon klätt den med ett ytligt skal av kläder. Jag vill kyssa henne innan hon borstat sina tänder. Jag vill dra mina fingrar genom hennes hår innan hon kammat det.
Det är inte då samhället talat om för henne att hon är som vackrast men det är då hon är som vackrast för mig.
Om att komma till insikt
Ibland blir jag förvånad över hur vuxet och moget jag faktiskt kan bete mig. Istället för att sjunka till samma låga nivå, lägga mig i bakhåll och låta någon smaka på sin egen medicin tar jag det mogna beslutet att släppa det och fokusera på det goda som faktiskt kom ur situationen. För det finns inget ont som inte för något gott med sig och vi står starkare tillsammans än någonsin.Jag har rätt till mina åsikter och jag har rätt att uttrycka dem i den form jag önskar. Och jag har inte heller någon skyldighet att förklara mig för någon. Speciellt inte för någon som jag vet är oförmögen att ta in det jag säger. Och om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig inte ett dugg om vad personen i fråga tycker om mig. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför hen bryr sig om vad jag tycker. Kom jag trots allt lite väl nära sanningen? Det är jobbigt att bli genomskådad. Och tappa masken.
Faktum kvarstår att jag alltid kommer att tycka illa om en person som behandlat någon jag älskar illa och det finns inget som kan ändra på det. Någonsin. En gång för alla fick jag det bevisat för mig... Det är fullt möjligt att se sig själv som ett offer och vara fullständigt fokuserad på sitt eget lidande så till den milda grad att man inte är mentalt kapabel att se hur illa man gör andra. Och det mänskliga tillkortakommandet är möjligen något jag kan förlåta. Inte nu. Men kanske någon gång i framtiden.
Planen
Jag var fem år och skulle bli veterinär när jag blev stor. Jobba med hästar skulle jag göra. Att inseminera grisar och hjälpa kor att kalva var inte ett alternativ. Jag skulle ha världens friskaste hästar själv. Vackra skulle de vara också. Vackra sådär på ett lurvigt sätt med busiga ögon och mycket man och svans att fläta. Tillsammans skulle vi galoppera över ängarna.
Jag var tio år och skulle bli veterinär när jag blev stor. Jobba med hästar skulle jag göra. Att inseminera grisar och hjälpa kor att kalva var inte ett alternativ. Jag skulle ha världens friskaste hästar själv. Vackra skulle de vara också. Vackra sådär på ett elegant sätt med en blank päls. Tillsammans skulle vi vinna svenska mästerskapen.
Jag var femton år och skulle bli veterinär när jag blev stor. Jobba med hästar skulle jag göra. Att inseminera grisar och hjälpa kor att kalva var inte ett alternativ. Jag skulle ha världens friskaste hästar själv. Vackra skulle de vara också. Vackra sådär på ett maffigt sätt med hög nacke och kraftfulla rörelser med mycket svung. Tillsammans skulle vi vinna världscupen.
Jag var tjugo år och inte lika säker längre. Kanske skulle jag bli läkare istället. Ha ridningen som en hobby och hitta en kille att dela mitt liv med...
Jag är trettio år och inget blev som jag trodde. Ingen veterinärutbildning, inga hästar, ingen kille. Livet förändrades. Jag förändrades. Jag fann mitt liv i naturens skönhet och kämpar för dess välmående. Jag bodde på andra sidan jorden och såg livet ur en annan vinkel. Jag testade min kropps gränser och insåg att jag kan klara allt jag företar mig. Jag fann mitt livs kärlek. I form av en kvinna. Jag nådde stupet, övervann skräcken och jag vågade hoppa.
Att mitt liv skulle bli så här fantastiskt kunde jag aldrig ens drömma om!