Unbearable Lightness

168 centimeter och 37 kilogram!

Så lite vägde Portia de Rossi när hon var som magrast. Jag tittar på bilderna i hennes självbiografi, tar in hennes skelettliknande skepnad och det gör ont i mig. Jag läser hennes innersta tankar. Hennes självhat och förvrängda självbild. Tårarna väller upp inom mig. Och jag försöker förstå. Försöker förstå hur det kan gå så långt. Försöker förstå hur en så vacker kvinna kan hata sig själv och sin egen kropp så till den milda grad att hon knappt kan förmå sig själv att sova på nätterna av rädsla för att hon inte ska bränna tillräckligt med kalorier när kroppen går ner i viloläge. Försöker förstå hur hon inte kan se den kvinnokropp alla vi andra ser. Och avundas. Den kvinnokropp många av oss önskar att vi hade.

Och jag tror att jag förstår. Jag inser att jag själv är en del av problemet. I en optimal värld hade jag inte sett en vacker kvinna. Jag hade sett en kvinna. Eller ännu bättre en människa. En talangfull och framgångsrik människa. Möjligen en människa med anletsdrag som av någon anledning attraherar mig. Istället föringar jag (och större delen av världen i övrigt) henne till att vara enbart sitt utseende. Vacker. Inget mer.

Med den insikten är det inte längre speciellt svårt att förstå. Hur hade du hanterat att din ENDA egenskap ständigt bedömdes, analyserades och kritiserades världen över?

---