Turkiet
Skottland
The lost world
Jag hoppade och klättrade mellan klippblocken som om jag aldrig gjort annat. Som ett nyfikt barn utforskade jag ravinen för att se vad den hade att erbjuda bakom nästa enorma sten. Sedan svalkade jag mina bara fötter i det klara, kalla vattnet som rann längs botten på ravinen. Jag satt orörlig och förundrades över hur surrealistiskt vacker vår värld är. Hur kan vi inte bry oss mer om vad som händer med den?
Toro Toro NP, Bolivia
Death road
Efter att tag byts det krampaktiga taget om handbromsarna och den extrema koncentrationen ut mot ett lugn och en enorm tilltro till den egna förmågan att manövrera cykeln. Man kan till och med kosta på sig en blick ut över den femhundra meter höga kanten och njuta av utsikten.
Ett av världens sju nya underverk
Att stå och blicka ut över ett folktomt Machu Picchu i gryningen och se solen gå upp över bergstopparna var ännu en dröm som gick i uppfyllelse. Jag vill aldrig glömma vad som mötte mig där uppe på platån för ingen bild kan någonsin göra det rättvisa. Det var det perfekta avslutet på fem dagars utmattande vandring.
Det stora blå
Spänningen man känner när man står där och spanar ut över den böljande vattenytan är helt obeskrivlig. Det är något lite extra fascinerande med havet och dess invånare. Något spännande och okänt som man till fullo aldrig kommer att få ta del av. Man spanar så frenetiskt att man glömmer blinka och det börjar svida i ögonen. Så ser man de grå, slimmande kropparna med det karakteristiska vattenmolnet. Barnen som är med på valsafarin springer från reling till reling och pekar upphetsat ut över den gråblå ytan. Och helt ärligt är det precis så man känner sig. Som ett litet barn som inte vill missa en sekund av det som pågår där ute. Men så försvinner de ned under ytan igen och hela proceduren börjar om från början.
En dröm som gick i uppfyllelse
Vi vandrade i led på smala stigar uppför Rwenzoribergens sluttningar. Hjärtat bultade och ljudet av mina andetag ekade i huvudet på mig. Inte bara på grund av spänning utan även på grund av kroppens svårighet att få tillräckligt med syre på den höga höjden. Svetten rann längs ryggen trots att nästan ingen sol nådde ner genom taket av regnskogsvegetation. Jag iakttog med spänning våra beväpnade vakter efter en reaktion. Ingenting.
Men så plötsligt kom den. En utsträckt arm med ett finger. Den täta vegetationen framför oss rörde sig och jag kunde skymta deras svarta kroppar bland allt det gröna. Macheterna åkte fram och sakta men säkert började vakterna hugga oss genom den täta djungeln. Vi klättrade, kröp och snubblade fram så gott vi kunde och plötsligt var de bara där. Överallt omkring oss. Och de var många. I alla åldrar och storlekar. Med svarta och silvriga ryggar. Säkerhetsavståndet från briefingen var ett minne blott. Några av dem var så nära mig att allt jag hade behövt göra var att sträcka ut en hand för att röra vid dem... om jag bara hade fått...
Jag höll andan och jag förundrades över deras mänsklighet. Över deras rörelser. Över deras kloka ögon som studerade våra minsta rörelser som om de visste exakt vad vi tänkte, medan de lugnt satt där och tuggade på sina kvistar. En baby klättrade på sin mamma. En annan immiterade silverryggens minsta rörelse. En tredje var framme och ryckte i ett byxben.
Mötet varade bara i en timme men kommer för alltid att finnas kvar i mitt minne och i mitt hjärta. Rwanda och dess bergsgorillor är något av det vackraste jag sett!
Kluven
Island. Den lilla ön med den underbara naturen mitt i ishavet. Ön som jag alltid velat åka till och som har fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta men som ändå förknippas med fruktansvärda handlingar och väcker tankar hos mig som jag önskar att jag kunde slippa. Elaka tankar. Tankar som får mig att tycka mindre om mig själv för att jag har dem. Bissart hur något någon annan gjort för så länge sedan kan få mig att ifrågasätta den jag trodde att jag var.