Minnen
Tänker tillbaka på mitt liv och minns. Minns de vänner som jag hade, de jag fortfarande har och de som jag förlorat på vägen. Hur lyckligt lottad jag är som fortfarande kan kalla några av dem mina vänner 25 år senare. Vi formade varandra. Vänskapen. Förtroendet. Festerna.
Minns familjen som den en gång var. Samlad under samma tak. Känslan av kärlek och tillhörighet som fyllde mig. Fredagskvällarna med räkmackor och chips nere i gillestugan på gården. Tryggheten. Värmen.
Minns alla djur som gett mitt liv lite extra mening. Dessa underbara djur som offrar allt för den de litar på. Tillsammans med dem lärde jag mig vad ansvar innebar och insåg vad vi kan åstadkomma genom kärlek, känsla, förståelse och samspel. Katterna. Hundarna. Hästarna.
Mitt liv ser så annorlunda ut idag. Inte sämre. Inte nödvändigtvis bättre. Bara annorlunda. Det som alltid gjort livet värt att leva finns fortfarande där. Omstöpt i en annan form. Men jag minns ändå med saknad. En saknad som alltid kommer att finnas där. En saknad som ibland fyller mig till bristningsgränsen.
As simple as that, really
Igår började mitt nya liv som vegetarian. Beslutet känns till hundra procent rätt. Det är hög tid att jag börjar leva efter mina övertygelser.
Ungefär såhär tänker jag:
1. Med undantag för fisk, skaldjur och kyckling smakar kött inte gott.
2. Köttindustrin är överlag motbjudande och sättet de behandlar djuren på är definitivt inget jag vill stödja.
3. En vegetarisk kost har generellt ett mindre ekologisk avtryck än en innehållande kött. Jag påverkar alltså både miljön och klimatet i mindre utsträckning.
2013
Nytt år. Nya utmaningar. Detta är året då vi kommer att ta oss igenom alla svårigheter lekande lätt! Vi vet att även om det är tufft ibland så kommer vi alltid att stötta varandra och det kommer alltid att vara vi. Vi har tagit oss igenom testet och vet att vi klarar det. Vi blir starkare och starkare tillsammans ju fler prövningar vi utsätts för.
2013 är även året som jag och Doris startar lydnadsklass 3, jag springer en mil, gör 50 armhävningar på rad, provar på att vara vegetarian, får se pyramiderna och åker till andra sidan jorden.
Jag kan knappt vänta! 2013!
Början på något nytt
Från två helt olika världar med bagage som på något oförklarligt sätt förde oss samman till något så begripligt, underbart och komplett. En alldeles egen värld full med viskningar, leenden och beröring. Inga tankar på framtiden, bara där och då. Hår som ströks ur ansikte, andetag mot hud, hjärtslag i fullständig symbios. Så totalt uppslukade av en beröring som värmde ända in i hjärtat. Murar som revs. Sinnen som öppnades. Naknare och ärligare än någonsin förut.
Idag, fast en annan tid och ett annat år.
Idag, fast en annan tid och ett annat år.
Some things are forever
Just nu mår jag faktiskt väldigt bra. Med tanke på hur mitt liv ser ut för tillfället är det lätt att luras att tro något annat, men jag lever väl invaggad i en slags trygghet och tillit för framtiden. Jag känner mig säkrare än någonsin på oss. Säkrare än någonsin på att det kommer att vara vi för alltid.
Talesättet att man inte vet vad man har förrän man förlorar det har verkligen fått en innebörd. Att sakna den man älskar kan av någon outgrundlig anledning göra känslorna starkare. Plötsligt blir det hundra gånger tydligare hur mycket gråare och tråkigare livet utan henne är. Vår framtid tillsammans är ljus och jag ser fram emot att leva i den mer än något annat!
Det finaste jag har
Min arbetssituation är allt annat än positiv för tillfället. Frustration, stress och en konstant känsla av otillräcklighet fyller mina dagar. Och jag måste bli bättre på att inte ta med mig känslorna hem. Som det ser ut nu kommer jag inte undan dem dagtid men jag vägrar låta dem ta över min lediga tid, den tid jag får vara bara mig själv. Vår tid tillsammans. Ingenting får förstöra vår tid tillsammans.
Förblindad av kärlek
Det är tydligen möjligt att bli så förälskad i någon att man är totalt oförmögen att se dennes riktiga jag. Oförmögen att genomskåda lögner, oförmögen att förstå vänners varningar, oförmögen att se mönster som upprepas. Det är tydligen möjligt att uppfyllas av någon så till den milda grad att inget annat längre betyder något.
Jag är orolig för min vän...
Att respektera
Att respektera någon är aldrig att ta någons ord för sanning utan att ens fundera över dess trovärdighet och innebörd. Att respektera någon är inte heller att reflexartat agera på det sätt man tror att personen som yttrat orden av någon anledning vill att man ska agera. Att agera på detta sätt må vara tecken på lojalitet, hängivenhet, kärlek och förälskelse men det är inte att respektera personen. Att respektera någon är att visa hänsyn för alla åsikter, lyssna på båda sidor av en historia och sedan fundera över detta och ta ett beslut över hur man tänker agera. Att respektera någon är att höra dess åsikter, inse att de kanske inte är helt sanna och logiska men att samtidigt förstå att det finns en anledning till att de yttrats och att personen i fråga behöver stöd att bearbeta sina känslor och lösa sina problem.
Det borde även vara fullt rimligt att då man visar någon respekt kunna förvänta sig att få samma respekt tillbaka. Det vill säga om man när man övervägt båda sidor av en historia inser att den andra sidan också verkar logisk, och att man därmed vill hålla dörren på glänt, kunna förvänta sig att även om beslut man tar inte är det som primärt önskas så visas man tillräcklig respekt för att inte behöva väga in rädsla för hur beslutet kommer att mottas i beslutsprocessen. Ömsesidig respekt…
Det borde även vara fullt rimligt att då man visar någon respekt kunna förvänta sig att få samma respekt tillbaka. Det vill säga om man när man övervägt båda sidor av en historia inser att den andra sidan också verkar logisk, och att man därmed vill hålla dörren på glänt, kunna förvänta sig att även om beslut man tar inte är det som primärt önskas så visas man tillräcklig respekt för att inte behöva väga in rädsla för hur beslutet kommer att mottas i beslutsprocessen. Ömsesidig respekt…
Ironi
En händelse fick mig oväntat att tänka på ett e-mail jag skrev för ett par år sedan. Jag svarade på ett brev som var fyllt av oförståelse, elakheter och påhopp. Brevet var ett så patetiskt och felriktat försök att förstöra att jag inte orkade bemöda mig om att besvara det på ett mer genomtänkt sätt än att använda mer eller mindre samma ord och rikta dem tillbaka mot personen som vi alla vet ursprungligen formulerat dem (även om avsändaren var någon annan). Naturligtvis var mottagaren/mottagarna oförmögna att läsa mellan raderna och förstå vad jag försökte säga med min ironi. Precis som förväntat fick mailet den överreaktion som avsändaren ursprungligen troligtvis väntat sig från mig. Jag funderade en del över hur otroligt självupptagna och aningslösa människor kan vara men efter ett tag skrattade jag inombords och förpassade händelsen till en plats dit jag förpassat allt annat löjligt människor utsatt mig för genom åren.
Step out of your comfort zone
Sex små ord. Som för alltid är våra. Hon lade händerna på mina axlar, ställde sig på tå och viskade dem i mitt öra. Sedan drog hon sig undan och jag blev av med henne i trängseln.
Mitt liv förändrades den kvällen. Till det bättre. Idag för två år och sju månader sedan.
Prayers for Bobby
Jag blir så besviken på människosläktet! I alla tider har vi begått vedervärdiga brott mot varandra på grund av små skitsaker som till exempel kön, hudfärg och sexuell läggning. Vi har gjort det i religionens namn, vi har gjort det i politikens namn, vi har gjort det i rättvisans namn, vi har gjort det för att vi är ynkliga, rädda och patetiska varelser och vi har gjort det för att vi saknar empati och bara fucking känner för det.Såg en film i helgen som fick mig att tänka på hur tacksam jag är som råkat födas här och nu. Jag tänker på hur sjukt tacksam jag är över min fina familj och mina fina vänner. Jag tänker på en tid då det fanns människor som inte kunde leva fritt och visa öppet vem de var. Jag tänker på de som kom långt före mig och som fick statuera exempel för att jag ska kunna leva som jag gör idag. De som hos gemene man ansågs begå synd och därför skulle brinna i helvetet, de som av läkare förklarades mentalt sjuka och som på fullaste allvar skulle botas från denna vederstyggliga sjukdom som Gud av någon anledning straffat dem med. Jag tänker på de som levde ett helt liv i förnekelse och ständig olycka för att de inte vågade eller kunde stå för vem de var och på de som inte klarade att leva med denna olycka och inte såg någon annan utväg än att ta sina liv. Jag tänker på de som än idag lever på detta sätt.
Att jag känner och gråter för dem är sorgligt nog men vet ni vad det värsta är? Jag borde inte känna som jag gör. Jag borde inte känna mig tacksam och lyckligt lottad för att jag råkar leva i Sverige år 2012. Jag borde inte behöva känna mig tacksam för att jag får vara den jag är. Faktum är att jag inte ens borde behöva fundera över det faktum att jag är annorlunda. Det borde vara min, och alla andras, rättighet och ALDRIG ifrågasättas av någon! Inte då och inte nu!
“Homosexuality is a sin. Homosexuals are doomed to spend eternity in hell. If they wanted to change they could be healed of their evil ways. If they would turn away from temptation, they could be normal again. If only they would try harder. And try harder if it doesn’t work.
These are the things I said to my son Bobby when I found out he was gay. When he told me he was homosexual my world fell apart. I did everything I could to cure him of his sickness. Eight months ago my son jumped off a bridge and killed himself. I deeply regret my lack of knowledge about gay and lesbian people. I see that everything I was taught and told was bigotry and dehumanising slander. If I had investigated beyond what I was told. If I had just listened to my son when he poured his heart out to me I would not be standing here today with you, filled with regret.
I believe that God was pleased with Bobby’s kind and loving spirit. In God’s eyes kindness and love is what it’s all about. I didn’t know that each time I echoed eternal damnation for gay people, each time I referred to Bobby as sick and perverted and a danger to our children, his self-steam, his sense of worth, were being destroyed and finally his spirit broke beyond repair.
It was not God’s will that Bobby climbed over the side of a freeway overpass and jumped directly into the path of an eighteen wheel truck which killed him instantly. Bobby’s death was the direct result of his parents’ ignorance and fear of the word gay.
He wanted to be a writer. His hopes and dreams should not have been taken from him but they were. There are children, like Bobby, sitting in your congregations. Unknown to you they will be listening as you echo amen. And that will soon silence their prayers, their prayers to God for understanding and acceptance and for your love. But your hatred and fear and ignorance for the word gay will soon silence those prayers. So before you echo amen in your home and place of worship think. Think and remember. A child is listening.”
Uppskattad lycka kräver olycka
Någon öppnade mina ögon i morse. Ett brev fyllt med kärlek och eftertanke var allt som krävdes. Plötsligt gick det upp för mig. Livet är inte alltid en dans på rosor, det är en berg- och dalbana, och det är otroligt naivt att förvänta sig att det ska vara perfekt hela tiden.Livet bjuder på fantastiska upplevelser som kan värma själen hur länge som helst, förutsatt att man tilllåter det. Ett underbart ögonblick väger upp för tio mindre bra. För att veta att man är lycklig behöver man ibland vara olycklig.
Självrannsakan
Efter att ha rannsakat mig själv och funderat över situationen jag för tillfället befinner mig i kan jag konstatera två saker om mig själv:1. Jag lider av duktighetssyndromet.
2. Jag är ett kontrollfreak.
Vidare konstaterar jag att dessa två egenskaper inte alltid är en bra kombination. Funderar även över hur jag kan ta lärdom av situationen. Hur kan jag ta något som just nu, av någon inte helt klar anledning, gör mig sjukt irriterad, vända det till något positivt och lära mig av det?
Kanske är det hög tid att jag lär mig att det ibland är okej att göra något "good enough". Det kanske inte är katastrof att inte ges de bästa förutsättningarna för att göra ett perfekt jobb. Fuck yrkesstolthet! Hädanefter ska jag bara flyta med, göra det jag blir ombedd att göra och sluta vara så förbannat frustrerad hela tiden. Det är ändå bara jag själv som mår dåligt av det. Varför kämpa för något som ingen annan verkar se?
Mind over body
Idag bestämde jag mig för att på allvar ta kontroll över mitt liv igen! Jag bestämde mig för att från och med nu njuta av varje sekund. Jag ska njuta av sommaren, jag ska njuta av henne, jag ska njuta av oss och ingenting kan stoppa mig. Tre månader. Det är allt som kvarstår innan förändringen är över oss.Jag vägrar att stå där när de tre månaderna gått och undra vad som hände. Undra över var alla minuter, timmar och dagar tog vägen och vara bitter över hur jag valde att spendera dem. Jag tänker inte låta livet vänta. För just precis så enkelt borde det vara.
The way we see the world, creates the world we see. Hur kunde jag någonsin glömma det?
Jag kan vara så mycket mer
Spänningen släppte, lättnaden kom över mig och tårarna svämmade över. Jag var så otroligt lycklig för hennes skull. Lyckligare än jag varit på väldigt länge.Nu är jag glad för hennes skull. Lyckan är borta. Hur jag än försöker kan jag inte få tillbaka känslan. Men jag vet att lyckan kommer att återkomma. Jag vet att det här är det bästa som kunde hända oss. Jag vet att det kommer att säkra vår framtid tillsammans. Och jag vet att det, när två år gott, ger oss möjlighet att leva det liv vi önskar. Men ändå är jag bitter, lättirriterad och känner mig sjukt övergiven.
Jag är en dålig version av mig själv just nu. En blek kopia av den jag vet att jag kan vara. Men jag kan inte ta mig ur det. Och det gör mig ännu mer irriterad...