Vinterdrömmar
Grått, grått, grått! Allt går ihop i en enda grå sörja och man kan knappt urskilja var marken slutar och himlen börjar. Tänker tillbaka på vintrarna när jag var liten. Låter mig uppfyllas av känslan jag hade när jag vaknade på morgonen, tittade ut och möttes av ett kritvitt äventyr som bara väntade på att hända. Ge mig det tillbaka! Spänningen av att dra pulkan över den knastrande snön på vägen till backen. Känslan av lycka som uppfyllde kroppen när jag gjorde en snöängel i den nyfallna pudersnön. Känslan av att hela världen och dess skönhet fanns till bara för mig. Snälla, ge mig det tillbaka!
Ondska
Desto äldre jag blir och desto fler människor jag möter desto fler avskyvärda och onda handlingar kommer jag i kontakt med. Ofta är det mot vänner och familjemedlemmar, vilka vi borde älska och skydda mest, som dessa handlingar begås. Personligheter förändras ofrivilligt, delar av liv förstörs och frågor lämnas obesvarade.Jag funderar över huruvida avskyvärd och ond handling automatiskt medför avskyvärd och ond människa. Jag slits mellan uttryck som hämnden är ljuv och vänd andra kinden till. Jag försöker verkligen se båda sidor av situationerna men för mig finns tveklöst något sådant som oförlåtliga handlingar och jag anser att vissa människor förtjänar ett värre öde än de tilldelats. I hemlighet hoppas jag att karma verkligen existerar och att uttrycket what you give is what you get inte bara är påhittat för att få människor att tänka efter en extra gång innan de gör något elakt. Och jo, även om man inte får lov att säga det, så får faktiskt ibland det faktum att en annan människa mår dåligt mig att må lite bättre.
Om glömska automatiskt följde förlåtelse
Att förlåta är en del av livet. Ord och handlingar sårar men vi förlåter och vi blir förlåtna. Vad som är intressant är hur vi hanterar de förlåtna handlingarna i efterhand. Är det okej att använda en förlåten handling emot någon? Är det okej att pika någon och antyda saker som anspeglar på något man säger att man förlåtit? Och om man gör något av ovanstående har man då på allvar helt förlåtit handlingen?
Hur mycket vi än önskar det så följer inte glömska automatiskt med förlåtelse. Ord och handlingar kan göra ont länge och det är hur vi hanterar denna smärta som avgör vad vi är för typ av människa...
Om föräldrar och oförskämda skitungar
Att jag har väldigt svårt för oförskämda, kaxiga och egoistiska tonåringar som visar noll respekt för sina föräldrar är ingen hemlighet. Inte ofta men ibland hamnar jag i situationer där jag blir tvungen att sitta och lyssna på när dessa snorkiga skitungar utan någon som helst reflektion eller ånger behandlar sina föräldrar som någon slags verbal slagpåse. Igår uppstod en sådan situation.Det bubblar av ilska i mig när jag ser hur ledsna föräldrarna blir och hur de gång på gång tydligt markerar att skitungens beteende inte är okej utan att denne överhuvudtaget reagerar och funderar över sitt beteende utan bara kör på som tidigare. Jag vill inget hellre än att trycka till skitungen med en väl vald kommentar som jag vet skulle sitta precis där den skulle. För hur svårt är det egentligen att trycka till en 17-åring. Men jag håller käften. Av respekt för föräldrarna och för att inte göra situationen värre antar jag. Jag sitter där och glor på skitungen och ser hur hans otrevliga sidor växer och växer tills de tar över hela hans personlighet. Charmigheten, och de andra positiva egenskaperna, som jag har fått höra att han besitter syns inte längre igenom allt det otrevliga och oförskämda.
Jag kan bara inte förstå hur man kan visa så lite respekt för de som älskar en. Hur man så totalt kan sakna verklighetsanknytning, empati och förmåga att reflektera över sina handlingar. Väldigt få föräldrar är perfekta men det ger ingen rätten att bete sig hur som helst mot dem. Det är inte okej att kalla dem vid fula namn. Punkt. Det är inte okej att skrika åt dem. Punkt. Och det är INTE okej att lägga hand på dem fysiskt. I ställer visar man dem respekt. Man känner tacksamhet för att de gett en tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen under hela ens uppväxt. För hur mycket man än ångrar sig kan man aldrig ta tillbaka det man sagt. Och hur gärna man än vill kan man aldrig ge tillbaka lika mycket som de genom åren gett.