Mind over body
Idag bestämde jag mig för att på allvar ta kontroll över mitt liv igen! Jag bestämde mig för att från och med nu njuta av varje sekund. Jag ska njuta av sommaren, jag ska njuta av henne, jag ska njuta av oss och ingenting kan stoppa mig. Tre månader. Det är allt som kvarstår innan förändringen är över oss.Jag vägrar att stå där när de tre månaderna gått och undra vad som hände. Undra över var alla minuter, timmar och dagar tog vägen och vara bitter över hur jag valde att spendera dem. Jag tänker inte låta livet vänta. För just precis så enkelt borde det vara.
The way we see the world, creates the world we see. Hur kunde jag någonsin glömma det?
Jag kan vara så mycket mer
Spänningen släppte, lättnaden kom över mig och tårarna svämmade över. Jag var så otroligt lycklig för hennes skull. Lyckligare än jag varit på väldigt länge.Nu är jag glad för hennes skull. Lyckan är borta. Hur jag än försöker kan jag inte få tillbaka känslan. Men jag vet att lyckan kommer att återkomma. Jag vet att det här är det bästa som kunde hända oss. Jag vet att det kommer att säkra vår framtid tillsammans. Och jag vet att det, när två år gott, ger oss möjlighet att leva det liv vi önskar. Men ändå är jag bitter, lättirriterad och känner mig sjukt övergiven.
Jag är en dålig version av mig själv just nu. En blek kopia av den jag vet att jag kan vara. Men jag kan inte ta mig ur det. Och det gör mig ännu mer irriterad...
Nightwish
Känslan av att sitta i mörkret och låta musiken uppfylla hela kroppen kan inte beskrivas på annat sätt än ren och skär lycka.
Att ha makten över någon annans liv
Vad är det som ger oss rätt att bestämma när någon annan varelse ska sluta leva? Aktiv dödshjälp. Förbjudet när det gäller människor men när det kommer till djuren sätter vi oss över naturens lagar jämt och ständigt. Och vi tycker inte ens att det är något konstigt med det. Vi dödar dem för pengar. Vi dödar dem för mat. Vi dödar dem för att vi är lata. Eller så dödar vi dem helt enkelt för att vi har tagit oss vatten över huvudet och inte reder ut en situation vi satt oss i. Våran dubbelmoral är mer än lovligt vidrig. Djuren ska inte behöva lida heter det. Bullshit, säger jag!
När jag blundar kan jag se hans unga jag lika klart som för 10 år sedan. Den bruna nästan röda färgen, den hopplösa manen som aldrig ville ligga som jag ville, de pigga busiga ögonen, hans glädjesprång när han fick komma ut i hagen på morgonen och de vältränade musklerna som spelade under den tunna blanka pälsen när han rörde sig. Jag blundar och jag gråter.
28 år gammal blev han. Fina, fina Calle som jag delat så många underbara minnen med. Nu finns han inte längre och det känns sjukare än jag någonsin kunnat ana. Jag tog beslutet att han skulle dö. Jag tog beslutet. Fy fan! Just nu känns det för jävligt och jag kan inte mer än hoppas att jag gjorde rätt. Jag vill så gärna inbilla mig själv att jag gjorde rätt. Men hur kan beslutet att döda någon någonsin vara rätt?