Det är tydligen möjligt att bli så förälskad i någon att man är totalt oförmögen att se dennes riktiga jag. Oförmögen att genomskåda lögner, oförmögen att förstå vänners varningar, oförmögen att se mönster som upprepas. Det är tydligen möjligt att uppfyllas av någon så till den milda grad att inget annat längre betyder något.

 

Jag är orolig för min vän...

Att respektera någon är aldrig att ta någons ord för sanning utan att ens fundera över dess trovärdighet och innebörd. Att respektera någon är inte heller att reflexartat agera på det sätt man tror att personen som yttrat orden av någon anledning vill att man ska agera.  Att agera på detta sätt må vara tecken på lojalitet, hängivenhet, kärlek och förälskelse men det är inte att respektera personen. Att respektera någon är att visa hänsyn för alla åsikter, lyssna på båda sidor av en historia och sedan fundera över detta och ta ett beslut över hur man tänker agera. Att respektera någon är att höra dess åsikter, inse att de kanske inte är helt sanna och logiska men att samtidigt förstå att det finns en anledning till att de yttrats och att personen i fråga behöver stöd att bearbeta sina känslor och lösa sina problem. 

Det borde även vara fullt rimligt att då man visar någon respekt kunna förvänta sig att få samma respekt tillbaka. Det vill säga om man när man övervägt båda sidor av en historia inser att den andra sidan också verkar logisk, och att man därmed vill hålla dörren på glänt, kunna förvänta sig att även om beslut man tar inte är det som primärt önskas så visas man tillräcklig respekt för att inte behöva väga in rädsla för hur beslutet kommer att mottas i beslutsprocessen. Ömsesidig respekt…