Det stora blå

Spänningen man känner när man står där och spanar ut över den böljande vattenytan är helt obeskrivlig. Det är något lite extra fascinerande med havet och dess invånare. Något spännande och okänt som man till fullo aldrig kommer att få ta del av. Man spanar så frenetiskt att man glömmer blinka och det börjar svida i ögonen. Så ser man de grå, slimmande kropparna med det karakteristiska vattenmolnet. Barnen som är med på valsafarin springer från reling till reling och pekar upphetsat ut över den gråblå ytan. Och helt ärligt är det precis så man känner sig. Som ett litet barn som inte vill missa en sekund av det som pågår där ute. Men så försvinner de ned under ytan igen och hela proceduren börjar om från början.