En dröm som gick i uppfyllelse

Vi vandrade i led på smala stigar uppför Rwenzoribergens sluttningar. Hjärtat bultade och ljudet av mina andetag ekade i huvudet på mig. Inte bara på grund av spänning utan även på grund av kroppens svårighet att få tillräckligt med syre på den höga höjden. Svetten rann längs ryggen trots att nästan ingen sol nådde ner genom taket av regnskogsvegetation. Jag iakttog med spänning våra beväpnade vakter efter en reaktion. Ingenting.

Men så plötsligt kom den. En utsträckt arm med ett finger. Den täta vegetationen framför oss rörde sig och jag kunde skymta deras svarta kroppar bland allt det gröna. Macheterna åkte fram och sakta men säkert började vakterna hugga oss genom den täta djungeln. Vi klättrade, kröp och snubblade fram så gott vi kunde och plötsligt var de bara där. Överallt omkring oss. Och de var många. I alla åldrar och storlekar. Med svarta och silvriga ryggar. Säkerhetsavståndet från briefingen var ett minne blott. Några av dem var så nära mig att allt jag hade behövt göra var att sträcka ut en hand för att röra vid dem... om jag bara hade fått...

Jag höll andan och jag förundrades över deras mänsklighet. Över deras rörelser. Över deras kloka ögon som studerade våra minsta rörelser som om de visste exakt vad vi tänkte, medan de lugnt satt där och tuggade på sina kvistar. En baby klättrade på sin mamma. En annan immiterade silverryggens minsta rörelse. En tredje var framme och ryckte i ett byxben.

Mötet varade bara i en timme men kommer för alltid att finnas kvar i mitt minne och i mitt hjärta. Rwanda och dess bergsgorillor är något av det vackraste jag sett!

---