Ironi

En händelse fick mig oväntat att tänka på ett e-mail jag skrev för ett par år sedan. Jag svarade på ett brev som var fyllt av oförståelse, elakheter och påhopp. Brevet var ett så patetiskt och felriktat försök att förstöra att jag inte orkade bemöda mig om att besvara det på ett mer genomtänkt sätt än att använda mer eller mindre samma ord och rikta dem tillbaka mot personen som vi alla vet ursprungligen formulerat dem (även om avsändaren var någon annan). Naturligtvis var mottagaren/mottagarna oförmögna att läsa mellan raderna och förstå vad jag försökte säga med min ironi. Precis som förväntat fick mailet den överreaktion som avsändaren ursprungligen troligtvis väntat sig från mig. Jag funderade en del över hur otroligt självupptagna och aningslösa människor kan vara men efter ett tag skrattade jag inombords och förpassade händelsen till en plats dit jag förpassat allt annat löjligt människor utsatt mig för genom åren.