Tänker tillbaka på mitt liv och minns. Minns de vänner som jag hade, de jag fortfarande har och de som jag förlorat på vägen. Hur lyckligt lottad jag är som fortfarande kan kalla några av dem mina vänner 25 år senare. Vi formade varandra. Vänskapen. Förtroendet. Festerna.

 

Minns familjen som den en gång var. Samlad under samma tak. Känslan av kärlek och tillhörighet som fyllde mig. Fredagskvällarna med räkmackor och chips nere i gillestugan på gården. Tryggheten. Värmen. 

 

Minns alla djur som gett mitt liv lite extra mening. Dessa underbara djur som offrar allt för den de litar på. Tillsammans med dem lärde jag mig vad ansvar innebar och insåg vad vi kan åstadkomma genom kärlek, känsla, förståelse och samspel. Katterna. Hundarna. Hästarna. 

 

Mitt liv ser så annorlunda ut idag. Inte sämre. Inte nödvändigtvis bättre. Bara annorlunda. Det som alltid gjort livet värt att leva finns fortfarande där. Omstöpt i en annan form. Men jag minns ändå med saknad. En saknad som alltid kommer att finnas där. En saknad som ibland fyller mig till bristningsgränsen.