Om glömska automatiskt följde förlåtelse

Att förlåta är en del av livet. Ord och handlingar sårar men vi förlåter och vi blir förlåtna. Vad som är intressant är hur vi hanterar de förlåtna handlingarna i efterhand. Är det okej att använda en förlåten handling emot någon? Är det okej att pika någon och antyda saker som anspeglar på något man säger att man förlåtit? Och om man gör något av ovanstående har man då på allvar helt förlåtit handlingen?

Hur mycket vi än önskar det så följer inte glömska automatiskt med förlåtelse. Ord och handlingar kan göra ont länge och det är hur vi hanterar denna smärta som avgör vad vi är för typ av människa...