Om föräldrar och oförskämda skitungar
Att jag har väldigt svårt för oförskämda, kaxiga och egoistiska tonåringar som visar noll respekt för sina föräldrar är ingen hemlighet. Inte ofta men ibland hamnar jag i situationer där jag blir tvungen att sitta och lyssna på när dessa snorkiga skitungar utan någon som helst reflektion eller ånger behandlar sina föräldrar som någon slags verbal slagpåse. Igår uppstod en sådan situation.Det bubblar av ilska i mig när jag ser hur ledsna föräldrarna blir och hur de gång på gång tydligt markerar att skitungens beteende inte är okej utan att denne överhuvudtaget reagerar och funderar över sitt beteende utan bara kör på som tidigare. Jag vill inget hellre än att trycka till skitungen med en väl vald kommentar som jag vet skulle sitta precis där den skulle. För hur svårt är det egentligen att trycka till en 17-åring. Men jag håller käften. Av respekt för föräldrarna och för att inte göra situationen värre antar jag. Jag sitter där och glor på skitungen och ser hur hans otrevliga sidor växer och växer tills de tar över hela hans personlighet. Charmigheten, och de andra positiva egenskaperna, som jag har fått höra att han besitter syns inte längre igenom allt det otrevliga och oförskämda.
Jag kan bara inte förstå hur man kan visa så lite respekt för de som älskar en. Hur man så totalt kan sakna verklighetsanknytning, empati och förmåga att reflektera över sina handlingar. Väldigt få föräldrar är perfekta men det ger ingen rätten att bete sig hur som helst mot dem. Det är inte okej att kalla dem vid fula namn. Punkt. Det är inte okej att skrika åt dem. Punkt. Och det är INTE okej att lägga hand på dem fysiskt. I ställer visar man dem respekt. Man känner tacksamhet för att de gett en tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen under hela ens uppväxt. För hur mycket man än ångrar sig kan man aldrig ta tillbaka det man sagt. Och hur gärna man än vill kan man aldrig ge tillbaka lika mycket som de genom åren gett.