Om att komma till insikt
Ibland blir jag förvånad över hur vuxet och moget jag faktiskt kan bete mig. Istället för att sjunka till samma låga nivå, lägga mig i bakhåll och låta någon smaka på sin egen medicin tar jag det mogna beslutet att släppa det och fokusera på det goda som faktiskt kom ur situationen. För det finns inget ont som inte för något gott med sig och vi står starkare tillsammans än någonsin.Jag har rätt till mina åsikter och jag har rätt att uttrycka dem i den form jag önskar. Och jag har inte heller någon skyldighet att förklara mig för någon. Speciellt inte för någon som jag vet är oförmögen att ta in det jag säger. Och om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig inte ett dugg om vad personen i fråga tycker om mig. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför hen bryr sig om vad jag tycker. Kom jag trots allt lite väl nära sanningen? Det är jobbigt att bli genomskådad. Och tappa masken.
Faktum kvarstår att jag alltid kommer att tycka illa om en person som behandlat någon jag älskar illa och det finns inget som kan ändra på det. Någonsin. En gång för alla fick jag det bevisat för mig... Det är fullt möjligt att se sig själv som ett offer och vara fullständigt fokuserad på sitt eget lidande så till den milda grad att man inte är mentalt kapabel att se hur illa man gör andra. Och det mänskliga tillkortakommandet är möjligen något jag kan förlåta. Inte nu. Men kanske någon gång i framtiden.