Unbearable Lightness
168 centimeter och 37 kilogram!Så lite vägde Portia de Rossi när hon var som magrast. Jag tittar på bilderna i hennes självbiografi, tar in hennes skelettliknande skepnad och det gör ont i mig. Jag läser hennes innersta tankar. Hennes självhat och förvrängda självbild. Tårarna väller upp inom mig. Och jag försöker förstå. Försöker förstå hur det kan gå så långt. Försöker förstå hur en så vacker kvinna kan hata sig själv och sin egen kropp så till den milda grad att hon knappt kan förmå sig själv att sova på nätterna av rädsla för att hon inte ska bränna tillräckligt med kalorier när kroppen går ner i viloläge. Försöker förstå hur hon inte kan se den kvinnokropp alla vi andra ser. Och avundas. Den kvinnokropp många av oss önskar att vi hade.
Och jag tror att jag förstår. Jag inser att jag själv är en del av problemet. I en optimal värld hade jag inte sett en vacker kvinna. Jag hade sett en kvinna. Eller ännu bättre en människa. En talangfull och framgångsrik människa. Möjligen en människa med anletsdrag som av någon anledning attraherar mig. Istället föringar jag (och större delen av världen i övrigt) henne till att vara enbart sitt utseende. Vacker. Inget mer.
Med den insikten är det inte längre speciellt svårt att förstå. Hur hade du hanterat att din ENDA egenskap ständigt bedömdes, analyserades och kritiserades världen över?
Bekymmerslös
Ett lugn har sänkt sig över mig. Höstlunket har infunnit sig och jag njuter av att bara få vara och få älska. Att få vänta ut tiden. De flesta av mina frågor har fått svar och majoriteten av pusselbitarna har fallit på plats. Vi har en jobbig månad framför oss men det bekymrar mig inte speciellt mycket. Eventuella problem löser vi på vägen och jag är säker på att allt kommer att sluta underbarare än vi någonsin kunnat hoppas! Och jag finns här för dig hela vägen. Alltid.Ohetero
Alltid detta ständiga behov av att sätta människor i fack på grund av vem de älskar. Fack baserade helt och hållet på detaljer i deras privatliv som ingen egentligen har med att göra. Som om ett eller några få ord skulle kunna beskriva ett helt komplicerat väsen. Som om ett eller några få ord som det heteronormativa samhället valt skulle göra att de utrett, genomskådat och förstått sig på dig.Ohetero.
Ett mer exakt fack än så kan jag inte ge er. Och jag ser inte det som ett problem. Det fungerar alldeles utmärkt för mig. Jag vet nämligen inte vad jag är. Och det kvittar!
Vad jag däremot vet är att detta simpla lilla ord innebär att jag blir kär på ett lite annorlunda sätt än majoriteten av världens befolkning. Det innebär även att jag helt utan giltig anledning blir hatad av delar av denna befolkning och att jag inte har samma rättigheter som resten av världen. Och det innebär att jag jämt och ständigt måste komma ut till människor som något annat, därför att de tar för givet att jag är som dem. Att inte stå för den jag är och därmed kunna vara mig själv är inte ett alternativ. Men det är tröttsamt gott folk. Jävligt tröttsamt!
What really matters
Du ärtjock. fet. smal. ful. snygg. kort. lång. finnig. äcklig. vacker. överviktig. underviktig. kraftig. mager. blek. otränad. vältränad. sexig. ovårdad. moderiktig. fult klädd. butch. manhaftig. kvinnlig. manlig.
FANTASTISK!
Varför känner vi ett sådant behov av att kommentera andra människors utseende? Vad gott kan komma ur det egentligen? En negativ kommentar trycker ned och en positiv kommentar spär på uppfattningen att hela vårt värde sitter i det yttre. Är det inte bättre att istället kommentera människors egenskaper? För det är väl ändå det som verkligen spelar någon roll?
Skönhet
Blir så trött på all ytlighet som samhället överröser oss med. Vi får indirekt inpräntat i oss från det vi är små barn att vårt värde som människor sitter i det yttre och att vi för att passa in måste vara smala och vältränade med bländvita leenden och välrakade ben. Att vara en smart, välutbildad och empatisk människa kommer först på andra plats.Det vackraste för mig är att få vakna bredvid den jag älskar. Jag vill titta in i hennes underbara ögon innan hon sminkat sig. Jag vill känna hennes ben mot mina innan hon rakat dem. Jag vill känna hennes kropp mot min innan hon klätt den med ett ytligt skal av kläder. Jag vill kyssa henne innan hon borstat sina tänder. Jag vill dra mina fingrar genom hennes hår innan hon kammat det.
Det är inte då samhället talat om för henne att hon är som vackrast men det är då hon är som vackrast för mig.
Om att komma till insikt
Ibland blir jag förvånad över hur vuxet och moget jag faktiskt kan bete mig. Istället för att sjunka till samma låga nivå, lägga mig i bakhåll och låta någon smaka på sin egen medicin tar jag det mogna beslutet att släppa det och fokusera på det goda som faktiskt kom ur situationen. För det finns inget ont som inte för något gott med sig och vi står starkare tillsammans än någonsin.Jag har rätt till mina åsikter och jag har rätt att uttrycka dem i den form jag önskar. Och jag har inte heller någon skyldighet att förklara mig för någon. Speciellt inte för någon som jag vet är oförmögen att ta in det jag säger. Och om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig inte ett dugg om vad personen i fråga tycker om mig. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför hen bryr sig om vad jag tycker. Kom jag trots allt lite väl nära sanningen? Det är jobbigt att bli genomskådad. Och tappa masken.
Faktum kvarstår att jag alltid kommer att tycka illa om en person som behandlat någon jag älskar illa och det finns inget som kan ändra på det. Någonsin. En gång för alla fick jag det bevisat för mig... Det är fullt möjligt att se sig själv som ett offer och vara fullständigt fokuserad på sitt eget lidande så till den milda grad att man inte är mentalt kapabel att se hur illa man gör andra. Och det mänskliga tillkortakommandet är möjligen något jag kan förlåta. Inte nu. Men kanske någon gång i framtiden.
Planen
Jag var fem år och skulle bli veterinär när jag blev stor. Jobba med hästar skulle jag göra. Att inseminera grisar och hjälpa kor att kalva var inte ett alternativ. Jag skulle ha världens friskaste hästar själv. Vackra skulle de vara också. Vackra sådär på ett lurvigt sätt med busiga ögon och mycket man och svans att fläta. Tillsammans skulle vi galoppera över ängarna.
Jag var tio år och skulle bli veterinär när jag blev stor. Jobba med hästar skulle jag göra. Att inseminera grisar och hjälpa kor att kalva var inte ett alternativ. Jag skulle ha världens friskaste hästar själv. Vackra skulle de vara också. Vackra sådär på ett elegant sätt med en blank päls. Tillsammans skulle vi vinna svenska mästerskapen.
Jag var femton år och skulle bli veterinär när jag blev stor. Jobba med hästar skulle jag göra. Att inseminera grisar och hjälpa kor att kalva var inte ett alternativ. Jag skulle ha världens friskaste hästar själv. Vackra skulle de vara också. Vackra sådär på ett maffigt sätt med hög nacke och kraftfulla rörelser med mycket svung. Tillsammans skulle vi vinna världscupen.
Jag var tjugo år och inte lika säker längre. Kanske skulle jag bli läkare istället. Ha ridningen som en hobby och hitta en kille att dela mitt liv med...
Jag är trettio år och inget blev som jag trodde. Ingen veterinärutbildning, inga hästar, ingen kille. Livet förändrades. Jag förändrades. Jag fann mitt liv i naturens skönhet och kämpar för dess välmående. Jag bodde på andra sidan jorden och såg livet ur en annan vinkel. Jag testade min kropps gränser och insåg att jag kan klara allt jag företar mig. Jag fann mitt livs kärlek. I form av en kvinna. Jag nådde stupet, övervann skräcken och jag vågade hoppa.
Att mitt liv skulle bli så här fantastiskt kunde jag aldrig ens drömma om!
Kärlek
Glöm överdådiga gester och dyra presenter. Det är känslan och inte prislappen som spelar roll. Det är de små gesterna i vardagen som gör skillnad. Det man inte förväntar sig. Det lilla. Det enkla. Det är kärlek. För mig.En hand i min, en puss i nacken, en lätt beröring, en blick, några få ömma ord, en post-it lapp på kylskåpet, att få somna och vakna tätt intill varandra, att bli sams, att förlåta, att utvecklas, att upptäcka, att känna, att uppmuntra och att finnas där. Det är kärlek. För mig.
22 december - första dagen i vårt nya liv
Igår var ännu en vanlig dag på kontoret framför datorn. Jag tog den vanliga vägen hem. Landsvägen i ett par kilometer, höger i rondellen, några minuter på motorvägen, sjukhusavfarten, över viadukten, vänster i nästa rondell och sedan några svängar inne vid arenan. Jag tog den vanliga promenaden med Doris. Jag tittade på träningen på konstgräsplanen. Funderade över hur livet kommer se ut utan fotboll i det. Jag stod stilla och tittade på bilarna innan jag kunde korsa vägen och funderade över hur många gånger jag har stått här förut. Jag tittade på de gulnande höstlöven och undrade när det kommer bli dags att plocka fram tjockjackan det här året. Jag låste upp dörren hemma och försökte i huvudet räkna ut hur många gånger jag tagit samma trappor de fyra våningarna upp till lägenheten.Jag har tänkt samma tankar hundratals gånger. Tänkt på hur jag står och stampar på samma ställe. I de där förbannade trapporna. Tänkt att nu måste det snart vara dags för en förändring. Tänkt att jag inte klarar tristessen åtta till fem varje dag längre. Tänkt att jag inte klarar att vänta på framtiden länge till. Men snart händer det. Äntligen. Snart är det december. Ett nytt kapitel börjar. Början på vårt fortsatta liv tillsammans. Vi är på väg härifrån.
Grunden
När det stormar så gäller det att man har rötterna väl förankrade i marken. Vad enkelt det är egentligen om man går tillbaka till grunderna i ett förhållande.Tillit. Ärlighet. Förståelse. Kärlek.
Att välja lyckan
En känsla av frustration. Det är mycket nu och det påverkar oss båda. Ibland behövs det så otroligt lite för att det ska bli fel. Känslan av besvikelse över att vi hamnar i de här situationerna helt i onödan vägrar att till fullu släppa taget om mig. Besviken på mig. Besviken på dig. Besviken på oss.Men jag vet att den dåliga känslan aldrig kan överleva vår kärlek. Det som är dåligt nu är dåligt enbart nu. Det som är bra nu är för alltid bra. Jag gör det valet. Vi gör det valet.
Som bitar i ett pussel
Det är en så otroligt skön känsla när allt man har gått och funderat på och oroat sig över löser sig. Klumpen i magen försvinner och man inser att man hade kunnat bespara sig själv åtskilliga timmar av funderande och oroande. Jag är bra på att fundera. Jag kan vända och vrida på saker och ting i evigheter och spela upp alla möjliga tänkbara scenarion i tankarna. Jag tolkar händelser och uttalanden. Jag tolkar kroppspråk och formuleringar. Jag går igenom exakt vad jag ska säga och göra för att lösa ett problem. Och jag inbillar mig saker.Jag önskar att jag hade haft tillräcklig tillit till min förmåga att ta kloka och välgenomtänkta beslut för att slippa gå och fundera. För den förmågan har jag. Jag är om jag får säga det själv otroligt duktig på att ta tag i problem istället för att stoppa huvudet i sanden. På ett eller annat sätt löser jag allt. Vi löser allt.
Bitar börjar falla på plats. Vårt nya liv börjar ta form.